Folket i Bild/Kulturfront skriver om Collijnpriset i senaste numret (4-2026)

 

https://libris.kb.se/bib/8261309 

https://fib.se/tidningen/prenumerera

Lantzkampen i P1 om Collijnpriset

 

 https://www.sverigesradio.se/avsnitt/dj-vance

  

TILL DEN DET BERÖR

 

Nej! Aldrig!
Det börjar susa runt huvet.
Och benen känns jättestarka.
Jag får världens fart.
Upp ur diket på ett kick!

— Pija Lindenbaum 2015

   

Under sensommaren 2025 fick jag ett samtal från Svensk Biblioteksförening som förklarade att jag hade fått Collijnpriset för min masteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap. Collijnpriset instiftades 1996 av dåvarande Svenska Bibliotekariesamfundet för att hedra dess initiativtagare Isak Collijn. När jag fick samtalet hade jag nyligen arbetat min sista dag som vikarierande skolbibliotekarie och var föräldraledig med min dotter. Omtöcknad som jag var minns jag ändå att man frågade om jag visste vem Isak Collijn var. Han var väl en riksbibliotekarie, tror jag att jag svarade trots att jag också kände till vad forskaren Tobias Hübinette hade skrivit om Collijn.

Samtalet hölls rätt kort och strax därefter fick jag en prismotivering mejlad till mig. Den hade formulerats av en jurygrupp med bibliotekarier från olika forskningsbibliotek och gjorde mig både glad och en smula stolt.

 

[Collijnpriset 2025 går till en uppsats som ställer höga krav på läsaren, men som ger tusenfalt tillbaka. [M.L] tar läsaren med på en intellektuell och argumentativ tour de force där han på ett briljant och övertygande sätt etablerar en ny baseline för diskussionen om dagens informationssamhälle. Uppsatsens vetenskapliga anspråk är höga och genomförandet stringent. Författarens litteraturkunskap är imponerande, likaså hans slutledningsförmåga. Den här uppsatsen kommer att bli en grundläggande text för framtida forskning och framtida samtal om hur vi ska betrakta information inom akademin och på biblioteken.] 

 

En tid senare fick jag ett gäng frågor som Svensk Biblioteksförening ville att jag skulle besvara. Tobias Hübinette hade på sin blogg skrivit att Collijn hade varit medlem i den stundom pro-nazistiska Svensk-Tyska föreningen och att han hade mottagit en nazistisk hedersutmärkelse. Hübinette hade också beskrivit två andra riksbibliotekarier—Oscar Wieselgren och Uno Willers—och deras kontroversiella politiska biografier som kronologiskt löpte parallellt med Collijns. Om detta har, utifrån vad jag har funnit, svensk biblioteksforskning inte sagt ett ord.

När min dotter sov sina två-tretimmars tupplurar grävde jag vidare utifrån dessa uppgifter för att bättre förstå Collijnprisets innebörd. Ganska snabbt fann jag att det var internationellt känt att Isak Collijn hade hyllat Benito Mussolini i ett tal vid bibliotekskongressen i Rom 1929. Collijns tal hölls efter att Mussolini själv hade inledningstalat. Flera svenska bibliotekarier har också skrivit om den här bibliotekskongressen men ingen av dem har nämnt hur Collijn hyllade Mussolini och det fascistiska Italien i sitt tal. En amerikansk bibliotekarie skriver dock att Collijns fascistiska hyllning och den här delen av bibliotekshistorien gör honom deprimerad.

Utöver detta hittade jag efter några tidningssökningar en memoarbok av Maja Sandler där hon beskriver hur riksbibliotekarien Isak Collijn under en privat middag tar Adolf Hitler i försvar och menar att liknande folkledare kunde behövas i fler länder, med resultatet att värdinnan, tillika Collijns fru, rusar ut ur rummet och slår dörren hårt efter sig. Detta och några andra saker—exempelvis några politiskt pikanta brev, uppgifter om en svensk bokutställning i Berlin 1937 samt KB-mannens suspekta text (som måste ha skrivits blott ett fåtal månader eller veckor innan han sprängde sig själv och sin lägenhet i luften) om Collijns arkiv på KB—är på ett ungefär vad jag hade funnit när jag skulle besvara frågorna från Svensk Biblioteksförening. På frågan ”Vad betyder det för dig att tilldelas Collijnpriset?” svarade jag därför:

 

Prismotiveringen var verkligen något utöver det vanliga! Den har jag läst både en och två gånger. Den var minst sagt oväntad. Det känns självfallet kul och glädjande att läsa en sådan hyllande motivering. Isak Collijn, å andra sidan, visste jag knappt något om tidigare. Jag kan inte heller minnas att han nämndes under utbildningen. Nu har jag dock läst på och noterar att det är dokumenterat att Collijn hyllade Benito Mussolini och fascismen officiellt och försvarade Adolf Hitler privat och understödde en fascistisk och nazistisk bibliotekspolitik i Italien och Tyskland via internationella samarbeten. När Collijn 1937 av nazisterna utnämndes till storofficer av tyska örnens orden stred över 500 svenska frivilliga mot fascismen i Spanien; fler än 160 av dessa svenska frivilliga dog i kampen för demokrati. Samma år samordnade Italien och Tyskland också bombningar av Guernica. Utöver allt detta uttryckte Collijn sig i arbetarfientliga och antidemokratiska ordalag i brev till internationella kollegor. Och bortom det dokumenterade: nog skulle man ha velat vara en fluga på väggen när Collijn lunchade med den nazistiske ideologen Alfred Rosenberg i Berlin 1937 eller när Anders Burius (”KB-mannen”) skrev i en postumt publicerad text: ”Det så särpräglade svenska sökandet efter sprickor i fasaden ... är ändå föga framgångsrikt i Collijns fall.” Sammantaget begriper jag inte riktigt hur detta är förenligt med Svensk biblioteksförenings stadgar där man säger sig arbeta för demokrati. Men om vi bortser från detta och den forne riksbibliotekarien och initiativtagaren till Svenska bibliotekariesamfundet och endast förhåller oss till prismotiveringen—som väger tyngst här—känner jag att jag har fått lön för mödan som lades ner på uppsatsen.

 

För mig var svaret på den här frågan en förutsättning för att faktiskt kunna ta emot priset. Jag visste det inte då men det tycks vara praxis att inte endast Svensk Biblioteksförening utan också prismottagaren ska hedra Isak Collijn. Som pristagare tycks man befinna sig i en underdånig position. En antropolog skulle kanske säga att Collijnpriset är en form av initiationsrit. För mig som ursprungligen gick på ett yrkesgymnasium och som jobbade på ett otal fabriker och hotell innan jag började plugga på komvux—och därefter universitetet—blir detta markant. Att bryta mot detta och att demonstrera att det finns vägar bort från vad priset symboliserar tycks utgöra ett etikettsbrott.

Om man istället följer praxis och sedvanerätt och tar emot priset med mössan i hand skulle det troligen gynna ens individuella lönesättning och karriär. Det skulle kanske till och med bli tal om att man har gjort en klassresa och på detta kanske följer att man börjar använda medelklassbegrepp som ”white trash” (jmf texter och kommentarer i Biblioteksbladet) för att känna sig hemma i denna miljö. Om man väljer den här vägen skulle man troligen också slippa frågor från sensationslystna journalister.

Man kan på sätt och vis säga att jag faktiskt hedrade Collijn och bibliotekssverige genom att förmedla vad internationella forskare redan har behandlat, och nya fynd som inte har berörts, som många svenska bibliotekarier och forskare sannolikt har tigit om. Men det skulle visa sig att denna tillförsel av luft uppskattades föga.

När Svensk Biblioteksförening får mina intervjusvar skriver deras kommunikatör kortfattat att uppgifterna om Collijns politiska uttalanden chockerar dem. Underligt nog vill de ändå publicera intervjun med mig men utan dessa uppgifter. Det här blir ett problem eftersom offentliggörandet av uppgifterna var förutsättningen för att jag kunde tänka mig att ta emot priset.

Efter en del bollande fram och tillbaka får jag tala med en representant från Svensk Biblioteksförening på telefon. Hon säger i förbigående att någon intervju inte kommer publiceras, det vill säga åtminstone inte med uppgifterna om Collijns politiska biografi. Jag får känslan att det är av stor vikt för den här uppenbart medietränade människan att inte meddela mig detta i text/mejl. I samma veva kommunicerar Svensk Biblioteksförening att styrelsen tänker ta upp namnet på priset till diskussion.

Uppgifterna om den politiska biografin kan sägas signalera att Collijn hade vänskapliga band till italiensk fascism och tysk nazism, inte att han nödvändigtvis var antisemit, men dock arbetarfientlig och antisocialistisk. Collijn kan beskrivas som en filofascist. En sådan vänskaplig relation till fascism och nazism kan självfallet variera i skala.

 

Dialogen med Svensk Biblioteksförening är inte helt optimal när detta sker under hösten 2025 och först i mars 2026 erbjuder de en förklaring varför intervjusvaret ströks: ”Anledningen till att vi inte publicerade hela intervjun var att den blev väldigt lång, därmed inte samma format som övriga intervjuer.” Men som det går att se varierar längden åtskilligt i intervjusvaren hos de andra pristagarna och det underliga var väl ändå att den viktigaste frågan—”Vad betyder det för dig att tilldelas Collijnpriset?”—helt ströks utan förklaring. Svensk Biblioteksförening förklarar heller inte varför man ville publicera en vittvättad intervju och fortgå med prisutdelningen som om ingenting hade skett. Svaret som togs bort var min möjlighet att kunna ta emot priset med hedern i behåll.

 

[[M.L] tilldelas Collijnpriset

Collijnpriset 2025 för bästa uppsats inom ämnet biblioteks- och informationsvetenskap med relevans för forskningsbibliotek tilldelas [...]

 

[...]

[...]

 

[...]

Vad överraskade dig mest under arbetet med din uppsats?
– Jag har länge varit inspirerad av Alf Hornborgs teorier. Den här uppsatsen bygger på Hornborgs teorier och är mitt första egentliga arbete – eller övning – där jag applicerar dem. Men jag vill att folk som faktiskt tar sig tid och läser den här uppsatsen tar en hel del vad jag säger om Hornborgs teorier med en nypa salt. Någonstans i uppsatsen skriver jag att maskinfetischism är ett emancipatoriskt begrepp. Redan när jag skrev detta skorrade det fel, men jag hann inte formulera om det. Om jag hade tagit mig an det här ämnet igen hade jag med andra ord gjort det annorlunda. Överraskningen kom därmed delvis under skrivandet av uppsatsen och något mer definitivt efter ha läst verk av György Lukács,  Adolfo Sánchez Vázquez och Domenico Losurdo. Inom biblioteksforskningen är det nog John Pateman som står dessa närmast.] 

Processen som följer på detta är tröttande och inte helt angenäm och Svensk Biblioteksförening framstår som en stängd frimurarloge i sin kommunikation. Jag kan endast gissa vad som försiggår men är på grund av priset ändå fjättrad vid processen. Endast medlemmar tycks ha tillträde, inte nödvändigtvis Collijnpristagare. Priset och min åsikt om en möjlig kommande namnändring börjar kännas som en förbannelse att bli kvitt.

När Svensk Biblioteksförening först i mars 2026—efter Biblioteksbladets intervju med Tobias Hübinette—förklarar att intervjun med mig hösten 2025 behandlades som den gjorde för att den var ”väldigt lång” har jag fått nog och vill inte längre ha något med detta att göra. När detta sker spelar det ingen roll för mig att Svensk Biblioteksförenings styrelsemöte i februari 2026 inte kom fram till någon lösning i namnfrågan. Att ett slutgiltigt styrelsemöte i namnfrågan ska hållas i mars 2026 spelar heller ingen roll. Prissumman är återförd och jag har inte längre något som binder mig vid Svensk Biblioteksförening, (förutom diplomet som skickades mig trots att priset hade pausats).

Nog är det bra att Svensk Biblioteksförening tar sig an sin historia. Medlemstidningen Biblioteksbladet kunde också ta sig an denna historia och exempelvis berätta mer om den första världskongressen för biblioteksväsen och bibliografi i Rom 1929 när Isak Collijn (f. 1875, d. 1949) panegyriskt och entusiastiskt talade efter Benito Mussolini. Tidigare beskrivningar om det i Biblioteksbladet behöver kanske kompletteras. Svensk Biblioteksförening ska självfallet inte behöva skönmåla sin historia och eftersom Isak Collijn är en del av den kanske namnet ändå lämpar sig för priset. När man i Danmark 2004 debatterade "Døssingprisen", som har fått namn efter bibliotekarien, motståndsmannen och antifascisten Thomas Døssing (f. 1882, d. 1947), bestämde man sig slutligen för att behålla namnet.